I lördags var det dags att sparka av sig tennisskorna, hoppa ur jeansen och istället dra på gala-stassen. Tiden var inne för Våra Älskade Barns gala på Bjertorps Slott.
Eftersom jag haft privilegiet att skriva texter åt denna förening var jag en av alla dem som förväntansfullt närmade sig slottets portar framåt kvällen.
Det är svårt att inom ramen för en krönika beskriva allt det vi gäster fick uppleva den här kvällen, men jag kan säga så här mycket: Tänk dig så mycket god mat och dryck att bara detta skulle kunna få dig att brista i gråt (jag tyckte faktiskt att det brände oroväckande bakom ögonlocken när jag såg efterrätten!). Tänk dig dessutom en stor portion vacker musik, spännande möten, inspirerande historier och - som pricken över i:et - en boabärande farbror i glittriga, högklackade skor; Där har du min kväll!
Att jag dessutom fick en stor klunga av fina ord kastade på mig av människor som läst mina texter gjorde mig så glad och stolt att jag nästan susade iväg uppåt och sprängdes som en ballong mot en av de vassa kristallkronorna (vilket förstås hade varit en katastrof då min plånbok inte på långa vägar är tillräckligt stor för att ersätta en trasig kristallkrona!). Till alla er vill jag nu i efterhand rikta ett stort tack!
Det absolut vackraste och viktigaste vi fick den där kvällen var dock någonting långt bortom allt som går att äta eller lyssna till; Hopp! Grejen är ju att det idag – i ett virrvarr av terrordåd, nazism, ebola och ekonomiska kriser (för att inte tala om den där klänningen på Facebook som man inte kan bestämma färgen på) – är väldigt lätt att tappa hoppet om mänskligheten. Det är så många gånger egoismen vinner över generositeten, som bekvämlighet och grupptryck kör över empatin, och som rädslan för det okända hindrar hjälpande händer från att sträckas ut.
Det är så många gånger nyhetsinslagen på tv får mig att undra om vi människor inte är riktigt kloka i huvudet, egentligen. Mitt i allt detta kalla träder Våra Älskade Barn fram och driver projekt för att förbättra tillvaron för utsatta barn och barnfamiljer, och deras osjälviskhet sköljer bort den där bittra oron i grubblare som mig. Att se deras ambitioner och se alla de människor som stödjer deras projekt, ger mig hopp om mänskligheten igen. För det är ju faktiskt inte hopplöst, eller hur? (Förutom i fallet med att bestämma färgen på den där klänningen – DET är lönlöst.) Våra Älskade Barn har visat att det är möjligt att göra världen varmare, med hjälp av empati, ambitioner, nytänk och en enorm portion drivkraft.
Det, och en farbror i boa och glittriga klackar, förstås.