"Upp och hoppa, ut och sök jobb"

Flera år följde med åtskilliga försök att jobba, ännu fler bakslag och en enorm oro för hur pengarna skulle räcka.
Emma är gift, 33 år och mamma till två små flickor. Hon beskrivs som effektiv, ambitiös och högpresterande. Som en person som alltid är mån om andra.
Emma jobbar med barn som har det svårt och upplever orättvisor i livet. Ett jobb som inte alltid är lätt att koppla bort när klockan slår 17.
Att Emma en dag skulle bli en av alla ”utbrända”, hade hon aldrig kunnat tro. Inte ens den dagen livet brakade samman på riktigt.
– Jag skulle till jobbet, det var en sådan där morgon när ingenting riktigt flöt. Kroppen sa ifrån och jag fick en panikångestattack. Jag kunde inte sluta gråta. Inte på flera dagar.
I efterhand har hon förstått att det fanns varningstecken.
- Jag hade varit lättirriterad ett tag, arg, sur, hade dåligt tålamod med barnen och konstant huvudvärk.
Hon uppsökte läkare som sjukskrev henne i två månader.
- Sedan vill jag börja jobba igen. För så dålig tyckte jag inte att jag var, så jag gick tillbaka på 50 procent.
Men det gick inte. Ångesten, gråten och bristen på ork, tålamod och fokus var för stor.
Så Emma gick ner till 25 procent men blev snart helt sjukskriven igen i två veckor.
- Sedan smög jag igång och började jobba igen, men med anpassade arbetsuppgifter.
Men återigen blev det bakslag och sjukskrivning på heltid.
Och så höll det på fram till 180-dagarsgränsen närmade sig.
- Då fick jag veta att min läkare och Försäkringskassan hade haft ett avstämningsmöte, utan att varken jag eller min arbetsgivare fick delta. Då togs beslutet att jag inte skulle få fortsatt sjukpenning.
Beskedet kom som ett slag i magen. Nu skulle Emma göra sig tillgänglig för den reguljära arbetsmarknaden.
- Hur skulle jag klara av ett nytt jobb? Jag som knappt kom upp ur sängen på morgonen och som inte ens orkade med att ta hand om mina barn själv?
Beslutet överklagades men överklagan avslogs och det blev dags för ett överflyttningsmöte där personer från Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, arbetsgivaren och Emmas kurator deltog.
Mötet blev en katastrof.
- Jag hade fått en ny handläggare som öppnade mötet med att be mig berätta varför vi alla var samlade. Jag kände mig väldigt utsatt och kunde inte förstå varför jag skulle flyttas till Arbetsförmedlingen när jag inte kunde jobba, i stället för att få tid och ro att återhämta mig.
Men arbetssökande blev hon och det blev en betydlig ekonomisk skillnad för Emma.
Samtidigt som hon gjorde sitt yttersta för att försöka arbetsträna ökade stressen som det innebar att inte veta hur mycket pengar som skulle komma in på kontot och när de skulle betalas ut. Vissa månader dröjde utbetalningarna och Emma var helt utan inkomst under längre perioder.
Dessutom tog Försäkringskassan beslutet att halvera Emmas sjukpenninggrundande inkomst, på grund av att hon efter tvetydiga besked anmälde sig för sent på Arbetsförmedlingen.
Emma behövde aldrig söka några andra jobb utan kunde tack vare enträgna försök återgå till sin vanliga tjänst. Nu jobbar hon 75 procent, men det har tagit nästan tre år att komma tillbaka.
- Hade jag fått lugn och ro att återhämta mig under en längre period i början, och vetat att jag kunde vara hemma i ett antal månader med sjukpenning, i stället för alla korta, hattiga sjukskrivningar, tror jag att det hade gått mycket fortare att komma tillbaka. Men man litar ju på att läkarna kan bedöma vad som är bäst för mig.
För hela Emmas familj har de senaste åren varit tuffa.
- Det har varit slitigt för min man, han har känt att allt har hängt på honom. Och eftersom min SGI har sänkts blir det nästan alltid han som får vabba när barnen är sjuka. För barnen har det varit obehagligt när jag har fått mina ångestattacker. De har också fått stå ut med att jag har fräst och snäst åt dem.
Emma skulle ha önskat ett mer humant bemötande från myndigheterna, att inte ständigt ha blivit ifrågasatt.
- Det finns inte en fyrkantig mall för psykiska sjukdomar, det är inte som att bryta en arm. Jag har alltid tyckt att jag har varit herre över min situation, men här har jag inte kunnat påverka något, varken beslut eller återhämtning, säger Emma.
Fotnot: Emma vill på grund av sitt arbete inte uppge sitt fullständiga namn.