Att få iväg ett barn till skolan kan, när den sidan sätts till, vara ett uppdrag som Herakles skulle ha baxnat inför. Att våga säga ifrån när vi tycker något är fel kan vara en annan form av stordåd, när alla andra säger annorlunda.
Men sådana saker noterar vi inte. Av någon anledning är det bara missarna vi minns.
***
En gång för länge sedan var jag på resa genom Europa med några kompisar. Vi hade mer entusiasm än pengar med oss och hann med massor av saker. Ändå är det vad vi inte gjorde det jag minns bäst.
Vi befann oss i världsstaden Paris: Eiffeltornet, Notre Dame - ja, hela turistkatalogen. Nästan en hel dag ägnades åt Versailles, jag minns att jag var jättearg på mina historiskt ointresserade kamrater eftersom de bara letade efter glass istället för att fundera över Spegelsalens betydelse.
Visst funderade vi över vad som var på gång när staden uppbyggd av hundlort städades, när flaggor sattes upp. Men resbudgeten meddelade att det var dags att ge sig av, och den knappt lagliga bilen rullade mot Normandie istället. Bopålarna slogs upp på ett fält inte långt från Omaha beach. När mörkret lagt sig förvånades vi över fyrverkerierna som lyste upp himlen över byarna runt om oss. Vi förstod att det fanns något vi inte förstod, men Atlantens vågor vaggade oss till ro.
Det var först veckor efteråt, när vi kommit hem, som vi förstod vad vi missat. Dagen vi reste från Paris var 14 juli 1989 och hundbajsstädandet gjordes med anledning av 200-årsfirandet av franska revolutionen.
Århundradets fest där intet sparats. Festen med versalt F, där champagnen ersatte vattnet i fontäner.
Resan i övrigt innehöll mycket att minnas men det blev alltså det som inte gjordes jag minns bäst.
***
Så tror jag det är för det mesta. Det som är bra och roligt är det vi förväntar oss, det är så vi tycker livet borde vara. Därför visar vi sällan eller aldrig uppskattning för allt vi faktiskt har anledning att vara tacksamma för eller stolta över. Bor man i Sverige 2014 finns faktiskt otroligt mycket att vara glad och tacksam över.
Men det är lite som nyheter. Från sjukvårdspersonal får vi på tidningen ofta frågan om varför vi bara skriver negativt om vården, aldrig om det positiva. Kanske 99 procent av alla som söker vård i Sverige blir hjälpta, men det är det vi förväntar oss och betalar en ganska bra slant för, alltså är det sällan en nyhet. Den kvarvarande procenten däremot, när kedjan av någon anledning brutits, frångås rutinen. Därför en nyhet, för att förhoppningsvis ge möjlighet till fundering så att missen inte upprepas igen.
Det är väl därför vi ständigt lirkar med tanden som är lös, den där missen för flera år sedan, istället för att glädjas över tänderna som faktiskt finns.
***
Den första handbollsmatch jag rapporterade från minns jag av en särskiljd anledning. Jag brukar nästan aldrig klanka på domarna, men i just den här matchen var insatsen av så avgörande art att det inte gick att undvika. Så jag läste ur programmet vad rättsskiparna hette och anmälde att det bästa de kunde göra vore att lämna tillbaka de domarlicenser till den loppislåda ur vilken de uppenbart av en slump funnit dem. Ungefär så, fast kanske med ytterligare några negationer insprängda.
Någon dag senare ringde en av de utpekade domarna och meddelade att man faktiskt befunnit sig på internationellt uppdrag vid tillfället.
Det var då jag lärde mig att program och protokoll är två skiljda saker, och att det är det senare som gäller.
Och det är väl egentligen det missarna är till för. Att lära sig av, för att inte upprepa.