– Jag önskar att vården kunde ta sitt ansvar. Läkarna har gett honom tabletter som har gjort honom beroende, då får de också hjälpa honom att trappa ner och sluta, säger Eva.
Hon vill vara anonym för att sonen, som vi kallar för Erik, inte ska få veta något.
– Han har blivit så personlighetsförändrad av medicinen, jag är rädd att aggressionerna tar över, han skulle kunna slå sönder hela mitt hus om han visste att jag gick bakom ryggen på honom, säger Eva.
Det var för några år sedan som Erik, som just har fyllt 25 år, började må allt sämre.
– Han hade ångest, ingen framtidstro, kände att allt var skit med samhället, säger Eva.
Erik vände sig till vårdcentralen och fick antidepressiva läkemedel utskrivna. Han fick också erbjudande om stödsamtal men valde att avstå.
– Han sa att det var inget för honom, säger Eva.
Erik blev allt mer hatisk mot samhället, destruktiv, och ett par år senare skrev läkaren ut Xanor, en narkotikaklassad, ångestdämpande medicin som innehåller substansen alprazolam, vilken endast ska användas under kort tid, eftersom den är så beroendeframkallande.
Erik kände sig bättre med medicinen och bad om mer. Men då sa läkarna nej och han fick i stället pröva en annan sort, som han inte upplevde hjälpte. Återigen fick han piller med alprazolam utskrivet, efter ett telefonsamtal med läkaren.
– Då tror jag att han redan hade blivit beroende, säger Eva.
Erik har uppgett att han nu har medicin för ett halvår framöver, men han kan inte plocka ut allt på en gång.
Eva tror att han har trappat upp medicinen, för att den ska få effekt.
– Han har blivit så förändrad, han ljuger, har fått konstiga tankar och är nästan paranoid. Han känns inte längre som min son.
Eriks likgiltighet har gjort att han också har förlorat jobbet.
Eva har gång på gång försökt få honom att själv söka hjälp för att kunna trappa ner.
– Jag har gett honom alla möjliga telefonnummer och kontaktuppgifter, men han vill inte. Han säger att han inte klarar sig utan dem, då skulle han kunna slå sönder hela sin lägenhet, säger han.
Eva själv har vänt sig till psykakuten och olika beroendeenheter för att få hjälp och stöd.
– Jag har till och med kontaktat hans läkare. Jag ville få honom att förstå situationen, vad alla tabletter har gjort med honom. Men läkaren var så nonchalant. Jag fick först inte prata med honom alls, till slut fick jag en telefontid. Men han ringde aldrig upp, jag fick återigen jaga.
En anhörigstödjare inom socialtjänsten gav henne rådet att inte lägga sig i, eftersom det bara skulle förvärra situationen.
– Hon sa att ju mer jag bryr mig och försöker hjälpa till, desto värre blir det, det skapar bara mer ångest hos Erik. Eftersom han är vuxen är det enda jag kan göra att låta honom veta att jag finns där när han behöver mig och själv känner att han vill bli hjälpt.
Eva känner just nu en enorm sorg.
– Hur ska jag kunna sluta bry mig om min son? Trots att han är vuxen är han ju mitt barn, säger Eva.