Just för tillfället råder lugnet i familjens Croonas hem i Habo. Trillingarna sover i vagnen utanför huset. Det har hunnit gå två år sedan Johanna och hennes man Henrik blev föräldrar. Två år sedan tre små pojkar blev centrum i deras liv.
Drygt tio veckor för tidigt kom trillingarna till världen. Den natten trillingarna föddes och veckorna som följde glömmer mamma Johanna aldrig.
- Kommer de att klara sig? Det var det enda vi tänkte och det enda man ville höra var att allt skulle gå bra, säger Johanna.
Oron har hållit i sig. Föräldrarna har både läst och hört om olika problem som kan upptäckas med tiden. Men allteftersom att veckor har blivit till månader har den oron lagt sig allt mer. För med facit i hand har ju allt faktiskt gått bra med pojkarna. De växer och utvecklas precis som de ska.
- Det är verkligen fantastiskt. Jag får stanna upp och påminna mig själv om det ibland när det känns jobbigt, säger Johanna.
För visst är det jobbigt att ha trillingar ibland. Det sticker hon inte under stol med. Framförallt är det väldigt intensivt. Det är bara att kliva upp klockan sex varje morgon, sju dagar i veckan. Sen är det fullt ös som gäller.
- När de var så där små längtade man efter att de skulle bli större. Men att ha tre små bebisar är ju ingenting jämfört med att ha tre tvååringar hemma. Samtidigt blir det bara roligare och roligare.
Trillingarna är tre aktiva och påhittiga små killar. Johanna vet aldrig vad de hittar på när hon till exempel lagar mat. Det händer att alla tre klättrar upp på tv-bänken i vardagsrummet samtidigt.
En dag när Johanna stod och bytte blöja på en av grabbarna hörde hon hur ytterdörren öppnades.
- Jag inser att jag har glömt att låsa dörren. När jag har bytt blöjan är huset tomt. Då har de andra två smitit ut, berättar hon.
Hon hittar dem i trädgården på villans baksida. För visst är det där trampbilen finns...
- De älskar alla fordon och allt som brummar. Traktorer, lyftkranar och bilar, säger Johanna.
Ibland när de ska äta leker de att mackan är en bil som de kör runt med på köksbordet. Allra mest biltokig är nog Frank som kan nästan alla bilmärken. Han berättar att pappa har en BMW och morfar en Volvobil.
Åka vagn tycker bröderna också är kul. Men de gillar inte om promenaden går ut på landet.
- Där händer det ju inget. De gillar när det finns lastbilar och lyftkranar att titta på. Så bygget vid kommunhuset i Habo är ett favoritställe, säger Johanna.
Pojkarna är ganska rastlösa och vill inte göra samma sak länge. Måla med kritor är kul i ungefär två minuter. Sitta framför tv:n och titta på film eller barnprogram gör de inte heller några långa stunder.
- Om en av dem tröttnar, så tröttnar de andra två rätt snabbt också. Det är likadant när de äter. Om en slutar äta vill inte de andra två heller äta mer.
Överhuvudtaget gillar bröderna när det händer saker. De tycker om när de får följa med till affären eller när det är dags att besöka Barnavårdscentralen.
- De är nog de enda barnen som tycker det är kul att vägas och mätas, säger Johanna.
En gång tog hon med sig alla tre till A6 för att prova skor.
- Det gör man inte varje vecka kan jag säga.
Härom veckan upptäckte hon att Frank hade vuxit ur sina skor, så då fick de köpa nya till honom.
- Då blev de andra två jätteavundsjuka. Frank hade nya skor och de måste ha sina gamla...
Ofta skaffar föräldrarna tre leksaker av varje. Men det hjälper inte. För det mesta vill alla tre ha samma sak ändå. Även om det står en röd och en grön lastbil på golvet, så sliter alla tre i den blå. Och även om bokhyllan är fylld av böcker vill alla bläddra i exakt samma bok samtidigt.
Trots en del bråk är syskonkärleken påtaglig. Trillingarna är glada i varandra och leker oftast bra ihop.
- Det känns skönt inför framtiden att de alltid har varandra, säger Johanna.
Lugnet är över för den här gången. Genom fönstret ser Johanna hur pojkarna, en efter en, börjar röra på sig ute i vagnen. Tuppluren är över. Tre nyvakna och lite blyga grabbar vill helst sitta i mammas knä allihop till en början. Men snart vankas det tårta i köket och då blir det fart i bröderna. För det är klart att familjens tre tvååringar måste firas.
